En dröm


Den svarta himlens spridda stjärnor bleknar, mörkret breder ut sig, det hotar att kväva de små punkterna av liv, av hopp. Det lilla ljus som ändå dröjer kvar tycks endast tjäna till att visa mörkrets makt. Stenen under dig är iskall, som rymden omkring, en svart klippa ärrad av tusen rymdstenars nedslag.

Stenen själv är blott en rest av en mäktigare kollision ljusår bort och för eoner sedan. Stjärndamm täcker dig. Din andedräkt, som borde ha slitits ur dig av rymdens giriga vakuum, ångar ur din mun och fryser till kristaller på stenens skrovliga yta.

Stenen roterar i sin bana, fångad av en planet. Planeten glider in i fokus, en planet som är grönblå under tunga grå molnridåer. Stenen roterar vidare och återigen är det tom rymd över dig och du hukar under en allt svartare himmel. Rörelsen fortsätter, planeten kommer åter in i synfältet.

Molnen ligger tunga över världen inunder, en kokande kittel av kvävande ångor och eviga stormar. Endast en vy skymtar genom molnvirvlarna, en ensam vass monolit sträcker sig skyhögt från planeten, upp bland molnen, ut till atmosfärens rand. Det är från den som blixtarna kommer, eller kanske är de där de samlas. Plötsligt dör blixtarna, för att sedan slå ut i en enda, total laddning – rakt in i stenen under dig.

Stenen splittras. blir små fragment som kastas ut i rymden eööer salta driver ner mot planeten där de bildar brinnande spår genom den molntunga atmosfären. Du klamrar dig fast vid ett av de större fragmenten, dina fingrar klöser på den iskalla stenen, naglarna lossnar, blodet formar isdroppar, svarta i bristen på ljus.

Du vet att detta är slutet, det är nu du ska möta Ikonernas dom. Men du är inte ensam. Längre bort i stoftmolnet svävar ett barn, en pojke eller flicka är svårt att avgöra. Barnet tittar på dig med allvarliga ögon och försöker säga någonting. Du hör inte vad utan ropar tillbaka. Barnet ler istället och talar nu med stängd mun, rakt in i ditt huvud: “Allt kommer att bli bra”.

Molnen under dig håller på att skingras och planetens grönblå välsignelse träder fram igen. På himlen över dig har stjärnorna återvänt med sin hoppgivande lyster. Och du vet att barnet har rätt. Du släpper rymdskärvan och faller inte, du svävar i din bana.

Högt över planeten.

En dröm

Coriolis Ume klossen